LindaÖstman.: Till en av världens bästa.

Detta inlägg är helt och hållet tillägnat en människa. En person som föddes för exakt 20 år sedan. Klockan 00.08 den 25 Januari år 1990 ploppade hon ur sin mammas mage. Hon var liten och blek. Skrek säkert som bara fan. Sex månader senare dök jag upp i huset bredvid. Sedan dess har vi stått vid varandras sidor i vått och torrt.

Min 1-årsdag firade jag på hennes köksbord iförd en väldigt ful och röd hatt. Ni vet såna som små apor brukar ha på sig på teve? Precis en sån. Åren gick och det var jag och hon som regerade den yngre skalan på Renstigen. Vi var helan och halvan. Hon & jag. Skolan började och vi hamnade inte på samma. Det var väldigt konstigt egentligen. Nåja, vi hann umgås efter skolan. Det var ju väldigt lätt då vi bodde sisådär 10 meter ifrån varandra. När hon började fyran flyttades hon till min skola. Det var helt underbart. Dock hade vi båda fått massa andra vänner på vägen och vi gled ifrån varandra mer och mer.

När vi började sjuan pratade vi inte med varandra. Jag vet inte varför. Jag vet inte vad som hände. Jag vet egentligen ingenting alls uti det där. Men det var ju som konstigt. I alla fall för mig. För det hade ju varit hon & jag, alltid liksom. Jag mötte henne i korridorerna på skolan, men vi sa inte ens hej. Fyfan vad vi var dryga små äckelbarn hörredu! Men vi löste det där, tror det var någon gång i 8-9. Då var jag lycklig! Vi började umgås precis som förr och det var verkligen så, precis som förr.

När vi slutade grundskolan och jag bestämde mig för att lämna Kiruna och bege mig mot nya äventyr tog det emot. Det var jobbigt att lämna min alldeles speciella vän. Men jag gjorde det. Jag flyttade till Öjebyn och avståndet var nu 40 mil emellan oss. Det var faktiskt lite kämpigt att hålla kontakten. Vi båda hade ju fullt upp med allt nytt och samtalen blev färre och med längre mellanrum.

Men till slut kom vi på oss själva. Vafan?! Det var ju inte såhär vi ville ha det. Inte igen. Så vi båda tog oss i kragen och fixade det där. Vi ringde varandra allt oftare och det kändes inte alls som att de 40 mil som skiljde oss åt spelade någon roll.

Gymnasiet tog slut och vi båda tog studenten. En underbar dag som vi tyvärr inte fick fira tillsammans :/ Men slutet på det innebar nya äventyr för mig, eller egentligen gamla. Men ändå. Jag flyttade tillbaka till Kiruna och nu är vi inte mer än 10 minuter ifrån varandra. En underbar känsla!

Dig kan jag berätta allt för. Dig kan jag vara mig själv med. Dig känner jag mig älskad av.

Marielle Kostet, du är verkligen en av världens bästa! Grattis på din 20-års dag! Du kommer alltid vara min äldsta och en av mina bästa vänner! Det kommer inget att ändra på. Vi har redan gått igenom våra kriser du & jag.

Jag älskar dig!